Vad jorden och skogen gav Jordbruk och boskapsskötsel var i Älmeboda alltid de viktigaste näringarna. Men jämsides därmed gav skogen viktiga bidrag till till bondens försörjning. Som komplement till det egentliga åkerbruket var svedjeodling mycket vanligt och fanns kvar i socknen en bit in på 1900-talet. Några stora gårdar finns inte, möjligen kan nämnas tidigare sätesgården Skärsjöhult. Under vissa tider har Makrismåla och Qvesingsö ägts och bebotts av högre-ståndspersoner. År 1898 fanns 323 gårdar som tillsammans omfattade 70 5/6 mantal, dvs i genomsnitt lite mindre än 1/4 mantal. Därtill fanns en mängd småställen som backstugor, torp och soldattorp. En liten inblick i inblick i levnadsvillkoren för allmogen i Älmeboda ger den skattutskrivning som gjordes 1571 för att dra in pengar till att betala danskarna för att få tillbaka Älvsborgs fästning, den s.k. Älvsborgs lösen. Sågverk har funnits många inom socknen bl. a. i Källeström, Skärsnäs, Abrahamshult och Yxnanäs. I Rävemåla hade handlanden Ingvar Andersson sågverk bakom affären.
Pit-props var gruvstöttor av gran och de var en viktig exportartikel från skogsbruket fram till mitten av 1900-talet. Det var framförallt kolgruvorna i England som importerade props från Sverige. Dessa skulle vara skalade och befriade från bark. Barken tog man då tillvarta, den torkades och bröts sedan i småstycken innan den packades i säckar och sålde till garverierna.
Trädgårdsmästare har funnits i Rävemåla och Yxnanäs.
Torvfabrik fanns i Gammalsmåla och ägdes av Ernst Karlsson. Den torkade torven revs och pressades till balar som sedan såldes som strö i ladugårdar.
Snickerifabriker fanns i Källeström, Yxnanäs och Rävemåla
Takpannefabrik för tillverkning av cementtakpannor fanns i Kroxmåla 1915 till 1956. Se vidare!.
Sjömalmen användes vid Örmo masugn (1742-1886) för järnframställning och i Älmeboda gav detta möjlighet till biinkomster genom malmupptagning. Det var främst sjöarna Kvesen och Kinnen som var rika på malm. Malmen som ligger i form av lösa klumpar på sjöbotten skrapades samman med långa rakor och skopades upp. På sommaren arbetade man på en flotte och på vintern kunde man arbeta från isen. Även transporterna till Örmo gav inkomst, men själva malmen fick man ingen ersättning för. Den var inmutad av Örmo Bruk. (Örmo var namnet på den ort som sedan med järnvägens tillkomst blev Konga. Helt oblygt tog man då hela häradets namn till sitt.) Träkolning skedde säkert på många ställen i socknen. Det var ju då främst för behovet till masugnen i Örmo, men även en viss avsättning till socknens smeder. Så till exempel köpte 1856 smeden Johan Wiktor i Bodala/Botamåla en kolmila av Johan Carlsson i Flishult. För att köra hem kolet anlitade han 23 forkarlar från angränsande byar. Det blev 23 lass, mest oxforor, allt på samma dag, den 8 november. Under kriget 1939-1945 då det inte fanns bensin att köpa utrustades bilar med gengasaggregat som utnyttjade träkol som bränsle. På gården i Kvisingsö hade Gunnar Johansson droskstation och för hans behov av träkol anlades där en kolningsugn. Den producerade för Gunnars behov men också för försäljning till andra bilägare.
Kvarnar har funnits i stort antal. Praktisk taget varje by hade något bäckflöde som kunde dämmas så att man fick vatten tillräckligt för några veckor under vårflödet. Det var kvarnar som klassades som husbehovskvarnar. Bland de större kvarnarna bör nämnas Stenvarmsholm, Lummemåla, Kvisingsö, Skärsjöhult och Källeström. Dessa klassades som tullkvarnar och staten tog där ut en särskild skatt (kvarntull) som beräknades efter antalet tunnor mald säd.
Lanthandeln i Älmeboda Under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet öppnades en mängd lanthandelsaffärer inom socknen. Den fulla näringsfriheten som lagstadgades 1864, liksom tillkomsten av järnvägen med de tre stationssamhällena Älmeboda, Rävemåla och Yxnanäs i början av 1900-talet var helt säkert väsentliga orsaker till denna expansion för handeln. Här följer ett litet urval av affärer, alla nu nerlagda sedan länge:
|
Sofielund omkr 1935
