Något om svedjebruk

Att svedja innebar att man brände skog och sedan odlade direkt i asklagret som bildades. Det är en mycket gammal odlingsmetod som man kunnat spåra tillbaka till stenåldern men samtidigt har det varit en livskraftig metod som allmänt funnits kvar in mot på slutet av 1800-talet och i vissa trakter, bland annat i det skogrika Småland, en bit in på 1900-talet. Folkskollärare C.A.Johansson (från Yxnanäs) har berättat att han mot slutet av 1800-talet själv i sin ungdom var med om att odla råg på brånar, dvs svedjeland. Och folkskollärare Martin Davidsson (från Brännamåla) var på 1910-talet med om att hacka ner råg i brånar. Han har också berättat att Georg Carlsson i Rörshult odlade en bråne omkring 1940. Han hade dock inte då brett ut riset utan eldat det i högar. Långasjö socken anses vara svedjebrukets sista fäste i landet. Där hade 80% av socknens byar tänt brånar under 1900-talet.

Det var under 1700- och 1800-talen som svedjandet hade störst omfattning. Oftast gick det till så att man på vårvintern utsåg det område som skulle svedjas och fällde alla träd och buskar. Arealen var i regel inte särskilt stor, den kunde vara omkring ett tunnland (ca ½ ha). Den fällda skogen fick ligga och torka över sommaren och följande vår tändes svedjen. I asklagret, medan det ännu var ljummet, såddes råg eller rovor, eller hackades potatis ner och man kunde skörda samma höst. Råg som såtts sent vid midsommartid skördades dock först efterföljande års augusti. Skördarna blev stora, oftast betydligt bättre än de på de vanliga åkrarna. Man använde inte lie utan skära eftersom det var skonsammast mot axen. Att gå med skäran var kvinnogöra. Efter två skördar blev svedjelandet betesmark som fick växa igen. Därvid kunde marken ge goda skördar bär, först smultron och några år senare hallon och slutligen lingon. Skogen återtog svedjan och efter 30-40 år var den så uppvuxen att den åter kunde svedjas.

Svedjebruket var en odlingsform som krävde stor arbetsinsats, betänk att skogen fälldes med yxa, tvåhandssågen kom inte i bruk förrän omkring 1890. Men den gav rikligt och det ansågs att skördens kvalitet blev bättre än från åkern. Förmodlingen var den ett mycket viktigt komplement till odling på åker, framförallt under 1800-talet med den stora folkmängdsökningen. Och skogen i sig hade ett begränsat värde innan skog och timmer blev värdefull handelsvara under 1800-talets andra hälft. Och det var också vid den tiden som svedjebruket snabbt minskade i omfattning. Rågen som kallades finnråg eller vasaråg var s.k. tuvråg där varje korn gav ett stort knippe strån som gav en lång halm ("manshög vajade rågen") som utöver foder gav bra material till taktäckning. Rågen såddes mycket mycket glest, enligt en regel "sju korn på kalvskinnet".

Källor:
Karin Neander-Durling/Alvar Neander, Älmebodaboken 2000
Lars Kardell m.fl, Svedjebruk förr och nu, Sverges Lantbruksuniversitet, 1980


Till överst på sidan

Till Index/Hemsida