Skogen i Älmeboda

Till överst på sidan

Om tillgången på skog
Om den småländska skogen har det inte sällan sagts att den före industrialismens genombrott i slutet av 1800-talet kunde betraktas som "värdelös". Men inget omdöme kan vara mer felaktigt. Tvärtom har skogen för den småländske bonden alltid varit ett en mycket god näringskälla som gett goda inkomster och ofta kontanta pengar. Tillgången på skog har i regel varit god och gett underlag för tillverkning och försäljning av tjära och beck, för pottaska och träkol. Och skogen gav byggnadstimmer och timmer till sågade trävaror. Den gav skog till att svedja, och svedjebruket var i våra trakter väl utbrett. Det var inget man tillgrep bara i dåliga tider utan svedjandet ingick ofta i det årliga jordbruket. Ett svedjeland krävde visserligen mycket arbete men gav oftast betydligt bättre skördar än den vanliga åkern. Skogen gav också ved för uppvärmning och virke till gärdesgårdar. Betänk att detta var tiden före både taggtråden och stenmurarna och det gällde att stänga ute de betande djuren från åker och äng.

Men måhända har skogssituationen för Älmebodas vidkommande dock inte varit helt tillfredsställande. Statsmakten och myndigheter har tidigt intresserat sig för frågor som rört tillgången på skog och gjort sockenvisa skogsinventeringar. Resultatet av dessa visar på olikheter mellan socknarna. Älmeboda socken har inte hört till de som varit rikligast på skog. Så till exempel redovisas 1754 för Älmeboda att skogen" täcker inte helt för socknens behov" medan däremot att alla grannsocknarna har "god självförsörjning". Tillgången på skog för ved och gärdsle "täcker inte helt socknens behov" medan Långasjö och Ljuder noteras ha "god självförsörjning". Sandsjö och Linneryd är ännu bättre, de har skog "för avsalu". För några gårdar i Älmeboda finns belysande exempel på hur skogssituationen var en bit in på 1700-talet. Det var nämligen så att 1724 fick länsmannen i uppdrag att värdera 10 kronogårdar som brukarna skulle få friköpa till skattegårdar. Omdömena om skogen gjordes då med hänsyn till olika användningsområden. Det antecknades om där fanns:

-Fälleskog ( möjlighet till svedjeland)
-Timmerskog (timmer till husbyggen, till sågat virke)
-Gärdslehygge
-Vedbrand
-Lövbrått (lövtäkt till vinterfoder)
-Näverflöts (näver till bruksföremål och inte minst som underlag för torvtak)
-Ollonskog (ek- och bokskog kunde ge ollonbete till svinen)

Här följer vad som i protokollen antecknades om skogen i de 10 gårdarna:

Germundemåla
"Fällehygge 2 skäppland årligen. Tarvlig gärdsle och vedbrand, nödigt lövbrått, ingen kvarn eller fiske, ej heller timmer- eller ollonskog..."

Guleboda
"Fällehygge 2 skäppeland årligen. Ingen timmer, ollonskog eller näverflåts, men nödigt gärdslefång och vedbrand..."

Högahult Östregård
"Ingen fälleskog, ringa gärdslehygge, vedbrand och lövbrått. Intet fiske eller kvarn, ej heller timmer- eller ollonskog, Ingen näverflöts..."

Kavsjömåla Norregård
"Fälleskog till 1 skäppeland årligen, ringa vedbrand och gärdslehygge, ingen kvarn eller fiske, ingen timmer- eller ollonskog, men ringa lövbrått..."

Strånganäs Östregård
"Ingen fälleskog eller utmark, ej heller timmer- eller ollonskog, ringa gärdslehygge, men ingen vedbrand, utan sådant av grannar må köpas."

Kvisingsboda Södregård
"Nödigt lövbrått, vedbrand och gärdslehygge. Ingen kvarn, timmer- eller ollonskog. Ingen näverflöts..."

Lummemåla
"Ingen fälle- och timmerskog eller gärdslehygge, med ringa vedbrand och lövbrått. Intet fiskevatten, timmer- eller ollonskog, ej heller näverflöts."

Stenvarmsholm
"Fällehygge 2 skäppland årligen. Ingen timmer- eller ollonskog, ringa näverflåts och lövbrått"

Smedjemåla
"Ringa fälleskog och gärdslefång, nödigt vedbrand och lövbrått. Ingen timmer- eller ollonskog, ej heller näverflåts"

Vindås Södregård
"...ängen mager, ingen fälleskog, timmer, hage, kvarn, fiske eller särdeles betesmark finnes"

Av de tio gårdarna hade alltså ingen någon timmerskog och även i övrigt var det tydligen uselt beställt med skogen. Se särskilt vad som noterades om Strånganäs Östregård: "Ingen fälleskog eller utmark, ej heller timmer- eller ollonskog, ringa gärdslehygge, men ingen vedbrand, utan sådant av grannar må köpas."

Om dessa 10 gårdar var representativa för Älmeboda, rådde i socknen i början av 1700-talet ingen rik tillgång på skog, snarare var skogsbristen påtaglig. Men man kan inte undgå att få en känsla av att uppgiftslämnarna medvetet undervärderat skogstillgången för att få ner priset så lågt som möjligt.

Till överst på sidan

Om ekskogen

De småländska ekskogarna har en särskild historia som i viss mån kan sägas börja med att Gustav Vasa utfärdade förbud mot att fälla bärande träd, dvs ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg. Avsikten var framför allt att ekarna som nu tillhörde kronan endast skulle få användas som virke till örlogsflottans skeppsbyggen. Förbudet gällde såväl skattebönder som kronobönder och frälsebondens ekar tillhörde den jordägande frälsemannen. Så ingen bonde hade någon glädje av ekarna och eken kom att bli alltmer avskydd. Visserligen kunde marken under ekarna ge ollonbete, men eken skuggade marken och hindrade gräsväxten och höstens eklöv multnade långsamt. Likaså förhindrades uppodling av utmarkernas ofta lite mer bördiga lövskogar.

Lagarna som reglerade avverkning av ekar blev omfattande liksom kontrollsystemet för övervakningen att lagarna följdes. På 1700-talet bestämdes till exempel att gamla eller förtorkade ekar kunde få utsynas av en jägeribetjänt tillsammans med två nämndemän varefter landshövdingen kunde ge tillstånd att avverka. En bonde kunde på tinget ansöka om att få utsynat ekar som var till hinders i åkern eller ekar som han behövde exempelvis till brobygge eller till husbyggets bottensyllar. Då tillstånd beviljades var det åtföljt av skyldighet att för varje avverkat träd plantera ett eller två nya träd. Och innan ett träd fälldes skulle det ha stämplats med kronans hammare, både på stammen och nere vid stubben. Tingsprotokollen redovisar en mängd fall där häradsrätten dömer i ärende som rör ekar inom Älmeboda. Här ett exempel från 1646:

Hans i Makrismåla haver fördärvat 4 stn unga och gamla trän, kännes av dem 2 st gilla, dy sakfälltes han för dem båda till 20 daler och efter lagen för trän 6 marker till treskiftes.
Kronan ......................... 4 marker
Häradet ........................ 1 marker
Häradshövdingen ........ 1 marker

När någon bonde på tinget ansökte om att få fälla ekar så förefaller det dock som att tingsrätten tog stor hänsyn till de sökandes önskemål och i de flesta fall beviljade utsyning.

Problemen med ekarna blev med tiden för bonden alltmer besvärande. Den ökande befolkningen medförde krav på ökad effektivitet och på uppodling av utmarker och ängsmarker där eken ofta utgjorde ett betydande inslag. Men det skulle dröja ända till 1831 innan ekarna kunde överföras till bonden. Det året bestämdes i riksdagen att bönderna skulle få inlösa de kungliga träden och därför gjordes en noggrann inventering och värdering av alla ekar. Antalet inom Älmeboda var vid denna inventering 1214 ekar. Den lösensumman som bönderna hade att betala var inte särskilt stor och kronan avsatte de pengarna för att plantera ekskogar för flottans behov. Bl a tillkom de stora ekplanteringarna på Visingsö.

Efter frisläppandet av ekarna kom synen på eken att förändras, den blev till en symbol för styrka och trygghet. Mot slutet av 1800-talet kom många gamla ekar att förklaras som naturminnesmärken. Själv minns jag att en stor ek invid vägen uppe på Blåpannebacken i Älmeboda hade en oval plåt inslagen. Plåten var märkt med tre kronor och texten "Fridlyst enligt Lag". Vart tog den plåten vägen? Den är ju i sig ett minnesmärke och skulle ju kunna pryda någon av ekarna i Älmebodas Hembygdspark.

Till överst på sidan

Om jakten
Bonden fick inte heller bedriva jakt på egen mark utan inskränkningar. Höga böter kunde utdömas för olaga jakt, så dömdes 1624 en småländsk bonde att böta 12 oxar för att ha fällt två hjortar.
Kronan och adeln hade rätt till högvilt, sk. jaktregal. 1647 stadgades "högdjur, älg, hjort och rå vare över hela landet fridlyste, ingen äge dem rätt slå, fånga eller skjuta med mindre han därtill previlegierad är".
Det var först 1789 som bönderna fick rätt att jaga dessa djur på egen mark.

Källor:
Lars-Olof Larsson: Skogstillgång, skogsprodukter och sågar i Kronobrgs län, Skogen och smålänningen, Hist. för. i Kronobergs läns skriftserie 6, (1989)
Karl Olin: Köp av kronogårdar anno 1724, Älmebodaboken 1974

Till överst på sidan