Liten sockenbeskrivning

Bebyggelse Odlingslandskapet Växtlighet Djurliv Geologi Sjöar Kartbild

 

Älmebodas bebyggelse
Mängden fornminnen från äldsta tid är ganska ringa men det finns dock fynd som visar att Älmeboda varit bebott för 4000 år sedan. Det är framför allt i socknens södra del som man funnit hällkistor och gravrösen. Och ur många åkrar har plöjts fram stenyxor och andra forntida föremål som bär vittnen om tidig bebyggelse. Fynden från järnålderstid är här, liksom för hela Sverige, fåtaliga. Älmebodas skriftliga historia kan sägas börja med uppodling och bosättning i alla de byar som fått -målanamn. Namntypen anses ha använts från 1200-talets början dvs då Älmeboda redan var kristnat. Den gamla kyrkan är ju från 1100-talet. De allra äldsta skriftliga beläggen för bynamn är Trällebo (1298), Askaremåla (1327), Broddamåla (1338) och Guleboda (1378). Namnet Älmeboda finns belagt från 1378. Namnändelsen -måla har betydelse av "uppmätt jordstycke" och det är då troligt att socknens befolkning från 1200-talet kraftigt ökade genom någon form av kolonisation.

Läs mer om Älmebodas bynamn.

Några   äldre beskrivningar  av Älmeboda socken.

Till överst på sidan

Odlingslandskapet
Det är den magra och steniga moränmarken som präglat odlingslandskapet i Älmeboda. Att röja åkertegarna från sten blev alltmer nödvändigt när oxe och årder ersattes av häst och plog. Och när traktorer och andra maskinella redskap började användas skulle åkern vara så befriad som möjligt från sten. De många stenmurarna bär vittne om denna "befrielsekamp".

Stenmur Under slutet av 1800-talet byggdes otaliga stenmurar som här i Stenvarmsholm, raka och välformade.
Stenmur Vid mitten av 1900-talet började man använda maskiner för att lyfta sten ur jorden. Då blev oftast stenarna endast oordnat undanvältade vid åkerkanten.
Stenbrytning En bild från 1940-talet kan illustrerar vilket arbete som en bonde kunde få ge sig i kast med för att trygga sin försörjning. (Om du råkar veta var bilden är tagen så hör av dej här)

Till överst på sidan

Växtlighet
Socknens flora har Bertil Nosslin och Thomas Karlsson utförligt behandlat i Älmebodaboken 1993. De jämför där den beskrivning som Carl Alfred Elmkvist gjorde på 1870-talet och den som Axel Mobrand gjorde på 1920-talet med den som redovisats i Projekt Smålands Flora (1980-talet).

Exempel på förändring sedan 1870-talet
Arter som ökat: Arter som minskat:
Blåsippa Klätt
Svalört Lindådra
Gul fetknopp Vildlin
Hjortron Skär kattost
Rönn Vitpyrola
Linnea Fältgentiana
Renfana Nässelsnärja
Hästhov Notblomster

Två arter inom socknen är särskilt skyddsvärda: backmåra och stortimjan. Båda arterna är mycket sällsynta i hela landet men finns alltså i Älmeboda, backmåran bl.a. vid kyrkoruinen och stortimjan i Flishult och flera andra platser.

Till överst på sidan

Djurlivet

Av de jaktbara djuren finns idag älg och rådjur. Och deras förekomst har kraftigt ökat sedan början av 1900-talet. Då var både älg och rådjur ganska ovanliga. Älgstammens storlek varierar mellan åren men hålls på en avpassad nivå genom en strängt reglerad jakt. Även rådjursstammen varierar starkt, men där anses variationerna vara betingade av tillgången på räv.

Björn har knappast funnits i de sydsmåländska skogarna under de senaste århundradena men att det funnits björn visar bynamnet Björnakulla längst upp i socknens norra ände. Däremot fanns vargar ända in mot 1850-talet. Den sista vargen i Älmeboda uppges vara skjuten i Kållebo 1858. Även lodjuret var inte ovanligt och kan väl än idag tillfälligt besöka trakten. Räven har förekommit rikligt, men har periodvis minskat på grund av rävskabb. Nu synes den ha återhämtat sig efter den senaste skabbperioden. Den oförargliga (...nåja undantagsvis besvärliga) grävlingen är ganska vanlig.

Vildsvinet har länge varit utrotat men har på senare år återkommit till stort ohäng för skogs- och jordbruket.

Haren finns ju kvar men den ursprungliga skogsharen (han som blir vit på vintern) har minskat och ersatts av fältharen, tyskharen.

Smålands landskapsdjur uttern har möjligen funnits i åarna men torde vara sällsynt idag. Däremot finns säkerligen förvildad mink på sina ställen. Bäver har nog inte varit ovanlig, därpå tyder sjönamnet Bjursjön på en sjö som ligger nordost om Spritsmåla. Namnet betyder bäversjön. Bävern som varit utrotad i hela landet har återinplanterats i norrländska vatten och därifrån har den spridigt sig och finns nu ända ner till norra Småland. Det är därför troligt att den inom inte alltför avlägsen framtid kommer att även bosätta sig vid vattendragen i Älmeboda.

Att på sin skogsvandring få träffa på mård eller iller är kanske inte så vanligt men dom finns där iallafall. Skogsfågel som tjäder och orre har blivit alltmer sällsynta, troligen på grund av förändring i sättet att bruka skogen.

Hasselmusen är en liten gnagare som har iakttagits på åtskilliga ställen i socknens norra del. Vår största skalbagge ekoxen, som är Blekinges landskapsdjur, fanns på 1930-talet i Källebäcken.

Svenska jägarförbundets Tingsrydskrets har en fin hemsida som innehåller avskjutningsstatistik men även mycket annat intressant, även för den som inte är jägare men allmänt naturintresserad.

Till överst på sidan

Geologi
Älmeboda ligger på en urbergsslätt som sluttar flackt mot söder. Urberget består här mestadels av rödaktig granit som innehåller huvudsakligen mineralen kvarts och fältspat. Vid vittring ger graniten en näringsfattig sandjord och därför är växtligheten ganska mager. Men på några ställen finns bergspartier med diabas, en mörk nästan svart bergart, som ger mer näringsrika vittringsprodukter med bl.a. kalcium och magnesium. Mest framträdande finns diabasen vid Qvisingsö och där finner man också en rikare lundartad grönska med t.ex. blåsippa och tandrot.

De ytliga landformerna är resultat av inlandsisen som smälte undan för 12000 år sedan och lämnade efter sig en stenig och blockrik morän. Andra spår efter isen utgör rullstensåsar som avsatts i tunnlar i isen och där det mesta av det finkorniga materialet sköljts undan. Ett exempel på rullstensås finns vid västra stranden av Kyrksjön. Vid vägskälet i Flishult finns ett exempel på flyttblock. Räfflor som isen bildat när den gled över berghällar finns att se på flera ställen bl.a. vid vägen Kvesingsbo-Yxnanäs.

Källa: C.E. Johansson, Älmebodaboken 1974

Till överst på sidan

Sjöar i Älmeboda
Kvesen
Kvesen vid Källebäcken

Inom Älmeboda finns ett femtiotal sjöar och gölar. En vattendelare går i nord-sydlig riktning genom socknen och i väster sker avrinning till Ronnebyån och i öster till Nättrabyån. Endast längst upp i nordöst finns ett litet område där avrinningen sker till Lyckebyån. Sjöarna är näringsfattiga och mest av karaktären brunvattensjöar. Djupasjön är ett undantag och är en humusfattig klarvattensjö och därför också en fin badsjö. Den störste sjön är Kvesen följd av Kinnen och Djupasjön. Genom tiderna har man ständigt strävat att utöka de odlingsbara arealerna och särskilt från mitten av 1800-talet fram till omkring 1950 har man sänkt vattennivån i de flesta av sjöarna genom dikning och vattenavledning. Resultatet av åtgärderna blev dock inte alltid vad man hoppats, efter en tid hade den vunna marken gått förlorad genom bortodling eller som en följd av att den på nytt sjunkit och blivit vattensjuk. Några sjöar har genom utdikning helt försvunnit t.ex. Binnarebo göl, Äskebäckasjön och Smedjemåla göl. I våra dagar har man kommit att mer uppmärksamma sjöarnas reglerande verkan som magasin och även deras allmänna naturvärden. Därför görs numera sällan några sjösänkningar, tvärtom finns sjöar som man nu försöker återställa till deras tidigare omfattning.

Östergöl
Vid Östergöl finn en välordnad liten badplats

Källa: Bertil Nosslin, Älmebodaboken 1992




Kartbild

Till överst på sidan

 

Till Index/Hemsida