Om vargar i ÄlmebodaVargen var förr ett fruktat och hatat vilddjur som kunde vålla stor förödelse genom angreppen på får och kreatur som ofta vallades i skogen. Det var därför alla byinvånarnas skyldighet att jaga och förgöra odjuren. Redan Västgötalagen stadgade "alla de som bo i Västergötland, så att ingen är undantagen, skola bygga varggårdar, där det är lämpligt, eller hava vargnät de som icke hava skogar. Och det skall häradshövdingen tillse. Och de skola gå skallgång på laga utsatta tider." Motsvarande lagsamling för Värend var Tiohäradslagen. Den har till största delen gått förlorad men förmodligen fanns även här regler för vargjakt. I Byggningabalken i 1734 års lag finns bestämmelse om "Huru skadedjur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böra". Där stadgas mycket utförligt om befolkningens skyldigheter, t.ex. varje helt hemman skulle hålla vargnät fyra famnar långt och fem alnar högt. Alla var skyldiga att delta vid skallgången, undantag görs för prästen och klockaren. Hur vanligt förekommande har vargen varit i Sverige? Det finns uppgifter om att den var mycket talrik vid 1500-talets mitt så att "det under sträng vinter hände att vargarna hoptals kommo löpande från alla håll, för att anfalla både de åkande och deras hästar". Under 1600-talet minskade vargstammen kraftigt så att Linné uppger att vargen i början av 1700-talet var ett mycket sällsynt djur. Därefter ökade den för att under mitten av 1800-talet snabbt åter avta och kan från 1870 sägas vara helt utrotad inom Kronobergs län. Svenska Jägarförbundets statistik säger att under åren 1856-1861 dödades i Kronobergs län 65 vargar och perioden 1861-1865 endast 1 varg. För Älmebodas vidkommande finns i sockenstämmoprotokollen från åren 1820-1823 de skallförordningar som skulle tillämpas. Det var detaljerade beskrivningar på hur skallet var organiserat med en skallmästare som hade under sig skallfogdarna för fem skallrotar som som i sin tur svarade för skallfolket och såg till att alla infann sig och utförde sina uppgifter snabbt och tyst. Prat och oväsende (och brännvinssupande) var förbjudet och den som bröt mot förbuden kunde få böta.
Neander redovisar i Älmebodaboken 1966 en sammanställning över den boskap som
dödats av varg under perioden 1820-1862: Det är tillsammans 64 djur. Därtill skall läggas ett antal fall där stämman beviljat ersättning för dödade djur som inte anges till antal eller för vilket slag av boskap. Men i genomsnitt är det ändock mindre än två djur per år, vilket ju inte låter särskilt mycket, men för den som drabbades kunde det säkerligen vara en ekonomisk katasrof. Antalet dödade vargar inom Älmeboda är heller inte stort om man räknar på redovisningen för skottpengar i sockenstämmoprotokollen. Vid utbetalningen lämnades de avskurna öronen in och dessa brändes därefter genast. Under 105 år (1746-1851) redovisas skottpengar för sammanlagt 8 vargar. Antalet är så litet att Neander gör reflexionen att det kan varit så att man kunde sälja ett skinn som hade kvar sina öron till bättre pris än vad skottpengarna gav. När sköts den sista vargen inom Älmeboda? Med största sannolikhet var det 1858 då en varghona sköts i Kållebo, möjligen i Högalid. Märkligt nog finns ingen redovisning att skottpengar utbetalts och heller finns inte några uppgifter om vad som hände med skinnet.
Källa: Alvar Neander, Älmebodaboken 1966
PS: Under min släktforskning har jag inte funnit något fall i den så kallade Död- och begravningsboken (börjar för Älmeboda 1690 ) där en människa, barn eller vuxen, skulle ha blivit dödad av vargen.
|