Kyrkan i Älmeboda
Under 1964 gjordes umder Alvar Neanders ledning en omfattande utgrävning av kyrkruinen i Älmeboda. Under utgrävningen fann man rester av murar och väggar varur han kunde draslutsatsen att kyrkans äldsta delar bör vara från tidigt 1100-tal. Utöver fynd av rester från själva kyrkbyggnaden kunde man ta tillvar en mängd lösfynd såsom metallföremål, glas och porslinsskärvor samt ett stort antal mynt. Man kan måhånda undra över varför kyrkan fick denna ocentrala belägenhet, folket nere från Munkamåla och Åskefälla har haft mycket långt till kyrkan som de ju skulle besöka varje söndag. Men vi vet att under 1300-talet och fram till mitten av 1500-talet hade Linneryd och Älmeboda pastoratsgemenskap med en gemensam kyrkoherde, och man kan väl gissa att den första församlingen i Älmeboda utgick från den kyrkliga makten i Växjö med en tidig församling i Linneryd. Det blev då naturligt att inte sträcka ut vägen till Älmebodas pastorat längre än nödvändigt, om inte annat så för den centrala kyrkledningens och kyrkoherdens bekvämlighet. Längre söderut mot Blekinge vidtog den danske biskopens domäner.
Om tillståndet i kyrkan i början av 1700-talet kan vi få en god bild genom protokollen från sockenstämmorna. Magnus Megalinus blev kyrkoherde 1705 och han tog genast med kraft itu med att rusta upp kyrkbyggnaden som då var svårt förfallen. Från stämman på hösten 1707 bestämdes bl a
- Taket på sakristian skulle "äntligen spånas på nytt"
- Kyrkan skulle förses med större fönster samt kalkas och målas
- Mossan på kyrktaket skulle skrapas bort och sedan skulle taket
nytjäras.
- Nya järnlås skulle anskaffas.
- Ett förråd av bl a bräder och spånspik skulle läggas upp.
- Den gamla mässhaken av blå sammet lovade pastorn att låta laga.
1708 lades nytt golv av ekbräder och året därefter iordninggjordes utanför kyrkan genom att några stora stenar undanröjdes, plankgården runt vallen uppsattes och en bänk ställdes upp för kyrkstämmans behov. Och vägen fram till kyrkan broades. Altartavlan renoverades 1710 och samma år utökades antalet sittbänkar. Då bestämdes också att
- "välborne H:r Capitenen som haver sitt boställe uti Makersmåla skall hava sitt stolestånd främst uti kyrkan på manfolkssidan vid predikstolen och hans välborna fru den främsta stolen på kvinnfolkssidan överst vid altaret där funten står".
Åren 1711 och 1712 var verksamheten med underhåll mycket liten, församlingen var då så hårt drabbad av pesten att man varken hade pengar eller dagsverkare till arbetena. Men senare skulle klockstapeln renoveras och en ny mellanklocka gjutas.
Under Magnus Megalinus tid skedde alltså en stark uppryckning av såväl skötseln av kyrkan som av det allmänna gudstjänstlivet. Efterföljande pastorer hade måhända inte hans starka hand över församlingen, och underhållet av byggnaden blev åter eftersatt. 1756 härjade en storm och bröt klockstapeln varvid den ena klockan blev skadad. Till slut blev det nödvändigt med en ny genomgripande renovering av hela kyrkan och 1787 återinvigdes den renoverade kyrkan. Och 1794 uppfördes prästgårdens mangårdsbyggnad, den som ännu finns i Älmeboda.
 |
Invånarantalet i socknen växte nu snabbt, kyrkan började bli för trång och redan i början av 1800-talet talades om behovet att bygga en helt ny kyrka och man startade insamling av pengar till kyrkobyggnadsfond. Det var inte endast så att kyrkan var för liten, folket i södra delen av socknen var missbelåtna med kyrkans läge uppe i norra änden och därmed började också diskussionen, för att inte säga striden, om var den nya kyrkan skulle byggas. På sockenstämmorna yrkade sörbygdens folk avslag på alla äskanden om reparationsanslag till den gamla kyrkans underhåll i förhoppning om att då fortare få se en ny kyrka resas längre söderut i socknen. Härigemom förföll kyrkan i allt snabbare takt och 1864 hade det gått så illa åt taket att regnvatten rann ner till innertaket och "därifrån under regndagar vid gudstjänsten icke allenast droppat utan stridt runnit".
 |
 |
Efter många års strider mellan "sörböjdare" och "norrböjdare" beslöts att den nya kyrkan skulle byggas i Rävemåla och därmed placerades kyrkan mitt i socknen. Från den gamla kyrkan tog man med en stor del av inredningens lösa föremål såsom ljuskronor, krucifix, nattvardskärl, timglas, nummertavlor, antependium och mässkrudar. Från den gamla klockstapeln överflyttade man de tre klockorna. Men storklockan rämnade vid mobiliseringsringningen den 1.e augusti 1914 och står nu uppställd i vapenhuset. En ny storklocka skänkte prostinnan Hilma Lind år 1935 till minne av sin make prosten Claes Lind. Mellanklockan är från 1771 och ersatte då den gamla klockan som krossades då klocktornet blåste omkull år 1750. Lillklockan är den äldsta klockan från 1684.
När den nya kyrkan invigdes 19 september 1877 räckte inte de 1100 sittplatserna till. Kronobergs Regementes hade anlitats att svara för musiken eftersom orgel ännu inte fanns, den anskaffades 1881. Och året därefter fick kyrkan sin altartavlan målad av Ludvig Frid. Kyrkan uppvärmdes av fyra stora järnkaminer som ersattes av värmeledning vid en inre renovering 1929. En yttre renovering gjordes 1951 då bland annat tornet belades med kopparplåt. En ny ganska omfattande inre renovering företogs 1970 och då kunde bland annat antalet sittplatser minskas till 600. Den nya prästgården i Rävemåla byggdes 1942.
De s.k. frikyrkorna har inte haft särskilt starkt inflytande inom socknen men missionsförsamling och missionshus finns strax utanför Älmeboda samhälle.
En liten men märklig sekt utgjorde under slutet av 1700-talet den rörelse som efter grundaren Åke Svensson i Ulvahult kom att kallas åkeanerna.
Källa:
Alvar Neander, Älmebodaboken 1965
Alvar Neander, Älmebodaboken 1967