Om åkeanerna i Älmeboda
Ett märkligt inslag i det andliga livets historia i Älmeboda utgör den väckelserörelse som kom att kallas åkeanismen och som uppstod under 1780-talet och hade som upphovsman Åke Svensson från Östergöl i den nordöstra delen av socknen. Rörelsen växte sig aldrig stor, som mest omfattade den ett 30-tal personer från angränsande byar inom Älmeboda, Linneryd och Ljuder. Medlemmarna var merendels släkt med varandra eller var tjänstefolk på berörda gårdar. Man kan säga att rörelsen har börjat 1783 då Åke enligt uppgift räknar sin omvändelse från den tiden och att den slutade 1787, dvs två år efter det att de ledande personerna insattes på Danviken hospital i Stockholm.
Husandakt var förr en viktig angelägenhet för alla och var helt i linje med kyrkans och prästernas syn på god religionsutövning. Men denna andakt var strängt begränsad till det egna hushållet, man fick inte samlas flera hushåll gemensamt eller ha andra utomstående närvarande. Detta var förbjudet enligt det s.k. konventikelplakatet från 1726.
I rörelsens tidiga skede stod man nära pietismen, dvs den kristendomstyp som ville ge utrymme för en personlig trosupplevelse och en personlig insats från lekmännens sida inom kyrkosamfundet. Även bland prästerskapet fanns många med näraliggande trosuppfattning och en av dem var prästen Bengt Ekeberg i Älmeboda, och han var till början välvilligt inställd till Åke och hans anhängare. Men rörelsen blev efterhand alltmer kritisk till kyrkan och prästerskapet och medlemmarna ansåg sig själva ha den sanna gudstron och såg sig själva som förkunnare. De kallades till förhör hos Ekeberg och också inför prästerna i Linneryd och Långasjö (Ljuder hörde då till Långasjö) men de lät sig inte talas till rätta, motsättningarna blev allt djupare.
Ekeberg tyckte sig emellertid inte kunna finna något som direkt stred mot kyrka utan antecknar vid ett förhör: "De hava ganska stor wördnad för Guds ord, gå flitigt i kyrkan, anammar Nattvarden med stor andakt, och om dem tillätes, skulle de önska, att få begå Herrens Hel. Nattvard var vecka."
Men sekten blev slutligen rent fientlig mot prästerskapet som man menade blivit djävulens redskap, man slutade gå i kyrkan. Åke själv övertog helt ledningen av sällskapets gudstjänster, han "skriftade och absolverade, han mässade instiftelseorden på samma sätt som sker i kyrkan, han utdelade win och bröd".
För domkapitlet stod det nu helt klart att rörelsen måste stoppas och sektens ledande medlemmar rannsakades vid Konga Häradsrätt i september 1785. Men rannsakningen kom inte att gälla religiösa frågor utan "Undersåtliga och Medborgerliga plichter och skiyldigheter". Man menade att sektens religionsutövning blev så omfattande att man försummade skötseln av gårdarna.
Häradsrätten kom att skjuta målet vidare till Göta Hovrätt som i december 1785 dömde åtta av sektens medlemmar "hwilka sin galenskap på flerahanda sätt och i synnerhet utmärkt, skola afföras till Danwiks dårhus i Stockholm".
Domen verkställdes mycket snart, de dömda intogs på Danviken, mindre än en månad efter domslutet. Och därefter kom rörelsen i Älmeboda att snabb gå tillbaka, sista redogörelsen för åkeanerna lämnar Ekeberg i maj 1787, där han säger "att de begynna arbeta, att de lemnat sitt ochristliga umgänge med sina förmenta hustrur, som Åke gifwit dem lof att taga, att de icke döma eller fördöma andra, som de förut gjort, att de icke skälla kyrkorna för röfwarekulor och presterna för satans tjänare".
Hur gick det för de intagna på Danviken? Anstaltlivet blev förmodligen allför hårt, en av männen dog redan 1786, Åke Svensson dog 1788 och en tredje man dog också 1788. De övriga blev så småningom utskrivna, men ingen av dem kom att återvända till Älmeboda utan blev kvar i Stockholm.
Källa: Gösta Ek, Älmebodaboken 1952
P.S.
Vilhelm Moberg har använt Åke Svensson och åkeanerna som förebild i sitt utvandrarepos
där han skildrar Danjel i Kärragärde och hans trosfränder. Han låter dem vara
åkeaner och Danjel är Åkes systerson. De utvandrar året 1850 och Moberg låter således sekten leva vidare
sextio år efter Åkes död.
 |
Förre ägaren till gården i Ulvahult, Gustav Axelsson, uppförde en klockstapel och på platsen brukar sommartid hållas gudstjänst här. |
 |
Den här stenen sägs Åke ha stått på då han predikade. |