|
Ester Algotsson (1887-1977) i Flishult var en driftig affärskvinna som drev "Firma Ester Ohlsson". Hon köpte slaktdjur av socknens bönder. Hennes man körde sedan djuren till Ronneby för besiktning och sålde dem sedan i Karlskrona. Hon drev en lanthandel och handlade också med skog och virke. Men framför allt är hon känd som föreståndare för Sofielund, som hon övertog 1919. Först som brunnsanstalt, sedan badanstalt och slutligen sommarpensionat. Under 1940-talets krigsår var på Sofielund en förläggning för dansk militär/polis. På hennes gravsten i Rävemåla står namnet "Ester Algotsson född Ohlsson". Flicknamnsuppgift har jag inte sett på några andra gravstenar där. Carl Alfred Elmkvist (1856-1910) är garvarsonen från Källebäcken som började sina akademiska studier inom teologin men växlade över till medicin. och kom att etablera sig med privatpraktik i Växjö och Västervik. Idag är han känd för de botaniska studier som han i unga år genomförde framförallt i Älmeboda. Blott 18-årig höll han ett vetenskapligt väl underbyggt föredrag inför Växjö Botaniska Förening år 1874. CA Johansson (1883-1974) är folkskolläraren i Yxnanäs som förutom sin lärargärning kom att ägna sig åt att dokumentera berättelser om livet i Älmeboda, såväl nutid som gången tid. Han var initiativtagaren till bildandet av Yxnanäs Hembygdsförening och kom att bli dess ordförande under många år. Villiam Johansson (1899-1967) var urmakare och cykelhandlare. Urmakare var han i den egentliga bemärkelsen att han tillverkad såväl själva urverket som klockfodralet. Många golvur från hans verkstad finns runtom i socknen. Han var nykterhetsivrare inom NTO och är också känd för att med sin lite sävliga röst kunna förnöja sin omgivning med goda historier. Såväl yrke som nykterhetsiver hade Villiam ärvt efter sin far urfabrikören August Johansson i Suttaremåla. Även Villiams son Birger Johansson kom att ärva yrke, nykterhetsiver och tillika förmågan att berätta goda historier. Birger blev också en duktig hembygdsforskare som flitigt medverkat i Älmebodaboke. Elof Lagergren (1852-1938) är bondsonen från Gransås som blev vagnmakare i Stockholm. Där kom han att designa och tillverka den kungliga s.k. sjuglasvagnen, vagnen som endast används i särskilt högtidliga sammanhang som kungakorteger eller för prominenta utländska gäster. Magnus Megalinus var kyrkoherde åren 1705-1719 och verkade starkt för det andliga livets upprustning. Han verkade också kraftfullt för renovering av den då svårt förfallna kyrkan. Hans tid i socknen var den svåra tiden då pesten härjade och som ett minne från den tiden lät han göra inskriptionen på den s.k. peststenen vid klockstapeln i Älmeboda. Harald Mobrand ( -1972) var son till skräddaren Gustaf Petersson i Summemåla. Han följde sin far i yrket, flyttade till Stockholm och blev tillskärare på det fashionabla NK-skrädderiet som bl. a. var skrädderi åt hovet. Tillsammans med brodern Erik ingick han sedermera i firman Mobrand & Ehrenfried som var ett 1.a-klass skrädderi åt Stockholms-societeten. Alvar Neander ( 1892-1984) var folkskolläraren i Älmeboda som grundade Älmebodas Hembygdsförening. Han startade utgivningen av Älmebodaboken och kom att vara en flitig skribent. Han hade akademisk utbildning från Lund och sin hembygdsforskning utförde han med akademikerns utförliga noggranhet. Gunnar Nicholsson (1893-1988) är med all säkerhet vår internationellt mest kände Älmebodabo, och därtill välkänd också bland alla våra ungdomar som fått del av hans donationer i form av stipendier. Han är född i Makrismåla av föräldrarna Alfred och Matilda Niklasson. Efter examen vid Chalmers Tekniska Högskola for han till Kanada och sedan till USA där han kom att bli en av de ledande männen för utveckling av amerikansk cellullosaindustri. Han har uppmärksammats med en mängd utmärkelser och hederbetygelser, internationellt och även i Sverige. Han har instiftat stipendifonden "Alfred och Matilda Niklassons Minne" för högskolestuderande från Älmeboda och han har ekonomiskt understött utgivningen av Älmebodaboken.
Fritjof Petersson (1888-1954) har blivit betecknad som socknens allt i allo. Han var egentligen byggnadsarbetare men är känd för sina många andra sysslor. Han anlitades som slaktare, han var den som skötte om att tvätta, raka och kläda lik. Han kunde då också som "vekåstapräst" vid andaktstund före avfärden från sorgehuset "läsa för liket". Han var kyrkogårdsvaktmästare och grävde gravar och han tjänstgjorde ofta som ringare. Inför sockenbornas högtidsdagar (50, 60 eller 70 år) cyklade han runt med sin insamlingslista och vid det därpå följande kalaset hos jubilaren tjänstgjorde Frijof som brännvinsservitör. Denna hans roll medförde förvisst att han också kom att uppträda som ungdomens förförare, vilket medfört delade meningar om hans förtjänster. Oskar Sjösten (1865-1948) var målare från Estamåla och blev en av stöttepelarna i nykterhetslogen Älmblomman i Rävemåla. Han var föreningens ordförande under många år, en envis idealist och ivrig förespråkare för byggandet av NTO-lokalen Klippan. Han var invalidiserad i båda benen sedan barndomen, men kunde gå med hjälp av två kryckor eller ta sig fram med en handdriven trehjulig cykel. Ensam målade han ordenslokalen ute och inne flera gånger utan ersättning. Åke Svensson (ca 1750-1788) blev ledaren för den religiösa grupp som kommit att kallas åkeanerna. Därom finns här en särskild sida. 
|