Lite skolhistoria från Älmeboda
Det var genom ett riksdagsbeslut 1842 som det bestämdes att alla barn skulle gå i folkskola. Men även dessförinnan hade ofta funnits möjlighet för allmogen att lära sig läsa och skriva. Redan i kyrkolagen från 1686 stadgades att prästerna skulle främja läskunnigheten ute bland folket och i början av 1800-talet verkade sockenstämman för att barnen skulle börja lära sig läsa vid 7-årsåldern. Den äldsta uppgiften om skolundervisning i Älmeboda är från1803 och som lärare omnämns då Annicka i Fattigstugan. Efterföljare till henne blev sedan Håkan Pålsson och Johan Liljeström från omkring 1820, de var oexaminerade och vandrade runt till byarna och undervisade ute i stugorna där föräldrarna fick upplåta rum för undervisningen.
Men från 1842 blev det alltså obligatorisk skolgång och socknens styrande, dvs kyrkoråd och sockenstämma, skulle tillse att det fanns skollokaler med anställda lärare. Johan Liljeström reste då till Lund för att ta examen och vid återkomsten valdes han till socknens förste folkskollärare 1845. Skoldagarna var långa, förmodligen för att göra undervisningen så billig som möjlig. Ett exempel från mitten av 1800-talet beskriver att skoldagen började klockan 6 på morgonen och slutade klockan 7 på kvällen med två 1-timmesraster för frukost (davarn) och middag.
Skolämnena var i första hand innanläsning och utanläsning av katekes och bibliska historien och därtill grunderna i skrivning och räkning.
Skolläraren Liljeström ambulerade mellan skolorna och fick skjutshjälp för att också ta med sig skolbänkarna, katedern och katederstolen. Den första lärarlönen som stämman beviljad utgjordes av 8 tunnor spannmål, sommarbete och vinterfoder för en ko att utbetalas kontant. Dessutom fick läraren fri bostad i sockenstugans övervåning och därtill uppvärmningsbränsle. De allra första åren fick föräldrarna bidra med att betala avgift till skolkassan, men denna avgift slopades helt redan 1848.
Särskilda skolhus saknades alltjämt men 1865 beslöt sockenstämman att bygga åtta skolhus, det var skolhusen i Älmeboda, Summemåla, Rörshult, Trällebo, Kafsjömåla, Brännebo, Kållebo och Yxnanäs. Sju av dessa byggdes ganska omgående, men skolhusbygget i Yxnanäs fördröjdes ända till 1872. Det lär ha varit tredskande folk i Munkamåla som vidhöll att det var billigare med det gamla systemet att skolan hyrde in sig i gårdarna inom roten.
Skolväsendet utvecklades, ofta med överheten som pådrivare och ibland under visst motstånd från sockenborna som tyckte att kostnaderna blev för höga och att skolundervisningen som fanns räckte väl till. Men dåvarande kyrkoherden Peter Welander var en högt respekterad och ansedd ordförande för sockenstämman och kunde leda stämman till beslut som gynnade skolans utveckling. Han inledde ofta stämman med maning till "fridsamhet och försoning".
Allteftersom åren gick utökades skolgången och fler lärare anställdes, skolbyggnader och lärarbostäder byggdes och 1920 har socknen fast folkskola och småskola i sex byar, Yxnanäs, Rävemåla, Älmeboda, Kållebo, Källebäcken och Fagrasjö.
 |
 |
Fortsättningsskola efter sjätte läsåret infördes 1923. Den var för pojkar sex veckor på vintern och undervisningen var då inriktad på ekonomi och jordbruksskötsel. Flickornas fortsättningsskola förlades till sommaren och handlade då om matlagning och hemmets skötsel. Fortsättningskolorna upphörde under 1940-talet.
Under 1940- och 1950-talen förändrades skolväsendet snabbt. På grund
av minskande barnantal och förbättrade kommunikationer lades många skolor ner och idag finns all
socknens skolverksamhet förlagd till den 9-åriga skolan i Rävemåla.
Lärarkollegiet omkring 1930
Lärare från vänster:
John Neikter (Yxnanäs), Carl Johansson (Yxnanäs), Gunnar Stenlid (Fagrasjö),
kyrkoherde Hellberg (skolråderts ordf.), Martin Davidsson (Rävemåla), Martin Johnsson (Kållebo),
Alvar Neander (Älmeboda), Gustav Enkler (Källebäcken)
Lärarinnor från vänster:
Linnéa Liljén, Selma Krafft, Karin Rundblom, Signe Rydingswärd (Fagrasjö),
Olga Karlsson (Älmeboda), Ella Dahlgren (Kållebo)
Ur Svensk Lärartidning 1903
Källa: A. Neander, Älmebodaboken 1950