|
Vägarna i Älmeboda Vägnätet inom Älmeboda socken var i äldre tider inte särskilt väl utvecklat. Här fanns ingen väg som klassades som landsväg (ung. = riksväg) och detta hade då också till följd att postgången var dålig och att här heller inte fanns tidiga gästgivargårdar. I mitten av 1700-talet hade dock kyrkbyn Älmeboda fyra häradsvägar med förbindelser mot:
- Linneryd och Ingelstad (häradets tingsplats)
Vägen som gick söderut mot Rävemåla och Åskefälla och vidare ner mot Kolshult i Blekinge hade inte då staus som häradsväg utan klassades som sockenväg. Hur vägarna klassades hade stor betydelse för bönderna som hade marker utmed vägarna eftersom det var de som helt svarade för vägunderhållet. Häradsvägarna skulle hållas 6 alnar (3,6 m) breda medan sockenvägarna 4 eller 5 alnar (2,4 eller 3 m) breda. Landsvägarna som ju inte fanns inom Älmeboda skulle vara 10 alnar (6 m) breda. En särskild gästgivarstadga för hela Sverige fastställdes 1561 och däri föreskrevs att utmed alla landsvägar skulle finnas gästgivargårdar med 2 till 2½ mils avstånd från varandra. Gästgivargårdarna skulle dessutom fungera som skjutsstationer och gästgivaren var skyldig att hålla ett visst antal hästar. Efterhand som trafiken ökade mot slutet av 1700-talet blev det önskvärt med med gästgivargårdar och skjutshåll även utmed större häradsvägar. Det är troligt att milstenarna i Älmeboda tillkom under denna tiden. Så tillkom 1805 Bjässebohults gästgivargård som var verksam till 1879. Skjutshållet upprätthölls till så sent som 1925 då bilen blivit mera allmän. Ur statistiken finner vi uppgift om antalet utgående skjutshästar (och antalet ingående bör ju ha varit lika stort):
År 1850 = 289
1875 = 67
1917 = 40
Källa: Bertil Nosslin, Älmebodaboken 1998 Posten i Älmeboda Postväsendet i Sverige har sitt ursprung i Kungliga Postverket som inrättades 1636. Särskilda postryttare avlämnade då sina postväskor vid de sockenstugor som låg utmed postlinjen och de som väntade brev kunde avhämta dem där. Före 1850-talet fanns ingen postlinje genom Älmeboda socken utan närmaste anhalt var Djuramåla som låg utmed linjen Växjö-Ronneby. Så Älmeboda socken fick själv ordna med hämtning och avlämning där. Omkring 1850 öppnades emellertid en ny postföringslinje som gick från Växjö över Linneryd ner mot Vissefjärda. Det blev då skjutsbyte vid gästgivargården i Bjässebohult och där lämnades postväskan som sedan kördes ner till sockenstugan i Älmeboda. Detta var innan kyrkan i Rävemåla var byggd. En landsomfattande postreform genomfördes 1874 och då fick socknen egen poststation med avlönad föreståndare i Älmeboda vid Blåpannevägen.
När nya kyrkan i Rävemåla var klar 1877 låg poststationen alltjämt kvar i Älmeboda och post till södra delen av socknen skickades med extra bud till den nya sockestugan. Det var inte förrän 1899 som även Rävemåla fick egen poststation. Så kom järnvägen från Nättraby-Eringsboda-Älmeboda 1910 och nya poststationer inrättades i de tre stationshusen Yxnanäs, Rävemåla och Älmeboda. Och postföreståndare blev då samma person som förestod järnvägsstationen. Kringliggande byar fick sin postservice från lantbrevbärare. Järnvägen hade under en tid en särskild liten tågpostkupé med en posttjänsteman som sorterade och stämplade brev under tågresan. Och när persontrafiken sedan omkring 1936 överfördes till landsvägsbuss inrättades Sveriges första och enda busspostkupé. Stämplar från den är sällsynta och eftersökta i samlarkretsar. Stationen i Älmeboda blev indragen 1959 men ersattes med ett postombud (stämpel ÄLMEBODA POB1) fram till 1963 då även denna service togs bort. Stationen i Yxnanäs ersattes 1966 med lantbrevbäring. All postdistribution skedde nu från Rävemålastationen som också fick nytt namn, Älmeboda. Under 1970-talet var stationen vid flera tillfällen hotad av indragning, men efter samlade aktioner från kommunen och dess invånare byggde Postverket ett nytt kontor som invigdes 1982. Det nya kontoret till trots blev det ändå en nedläggning och från 1990 kom socknens utdelningspostkontor att heta 360 24 LINNERYD. Källa: Erik Lindgren, Älmebodaboken 1974 Bilen kommer till Älmeboda Den tidigaste bilägaren i Älmeboda var handlanden Enoch Carlsson i Rävemåla. Han lät i juni 1920 inregistrera sin Chevrolet personbil med sufflett och 20 hästkrafter under huven. Nästa bilägare blev svenskamerikanen köpman Viktor Karlsson i Älmeboda som skaffat en 20 hästars T-Ford. Första lastbilen skaffade C.O. Franzén 1921 i Krusamåla. Det var en Ford som han använde i sin grishandel. Drosktrafik bedrevs tidigt av Alfred Nilsson (Lalander) och hans första bil var 5-sitsig av märket Elcar. Det var 1922. Samma år infördes en fiskal nyhet - bilskatten
Prosten Lind skaffade bil 1923, men han kände sig kanske alltför gammal att ta körkort. Det blev då istället hans unga hushållerska och sedermera maka som fick vara chaufför. Hon blev nog därmed socknens första kvinnliga bilist. 1924 inregistrerades den första bussen. Det var handlanden Karl Algotsson i Flishult som skaffat en Ford buss för 14 personer. Det var ingen vanlig buss utan i princip en lastbil med flak som var försett med länsgående soffor. Den kom också att ofta användas för att bl a köra ved som Karl sålde i Karlskrona. Från 1929 blev det obligatoriskt med trafikförsäkring. Den första busslinjen gick från Älmeboda till Växjö med en buss av märket International och som tog 20 passagerare. Ägare var Axel Svensson i Bro.
Källa: Ernfrid Karlsson, Älmebodaboken 1999
Telefonen i Älmeboda I Yxnanäs inrättades en telefonstation 1926 hemma i bostadshuset hos smeden Gottfrid Gustavsson. Man hade då lyckats trumma ihop minimianatlet abonnenter, dvs tio. Telefonstationen i Rävemåla öppnades 1929. Den var inrymd hos Alfred och Nanny Nilsson (Lalander) som också förestod stationen. Expeditionstiden var då på vardagar 08-20 och på söndagar 08-10 och 14-16 (det var ju stängt under tiden för högmässan). Abonnenterna fick själva bygga och underhålla ledningarna fram till stationen. Televerket övertog stationen 1940 och då var antalet abonnenter 35. Då utökades också öppettiderna men fortfarande stängt under högmässotid. Då infördes en frizon på 2 km runt stationen och inom den svarade Televerket för ledningarna. Telefonstationen i Kållebo inrättade 1932 hemma hos Helge Johansson i anslutning till hans då nybyggda handelsbod. Televerket hade satt fem abonnenter som minimum för att stationen skulle öppnas, men länge var man bara fyra anmälda. Men sedan handlaren själv antecknat sig för en extra telefon kunde ledningarna dras och växelstationen öppnas. Antalet abonnenter ökade succesivt och hade vuxit till 52 då telefontrafiken automatiserades. Omkring 1940 tillkom telefonstationen Illareboda och det var en verkligt modern nyhet i och med att den blev helautomatisk och anslutna abonnenter slog själva önskat nummer med nummerskiva. Problemet var dock att man automatiskt endast kunde nå de till stationen anslutna telefonerna och de var bara 10 - 15 till antalet, i övrigt fick man kopplas manuellt över stationen i Rävemåla. "Stationsbyggnaden" finns kvar och fungerar väl idag som en kopplingslåda för de inkommande ledningarna.
 Automatväxeln Illareboda (Lummemåla) 1966 samlades all telefontrafik i en automatväxel gemensamm för hela storkommunen Älmeboda-Långasjö och antalet abonnter var 932. Källor: |
Långasjövägen (Lummemåla 1942)
