"Krösnabanan"
Under andra hälften av 1800-talet utvecklades ett intensivt järnvägsbygge inom landet. I våra bygder tillkom år 1874 linjen Växjö-Karlskrona och år 1897 linjen Växjö-Tingsryd-Ronneby. På järnvägskartan lämnades dock därvid Älmeboda som en vit fläck mellan dess linjer . Visserligen hade man stationer på några mils avstånd, Skruv och Konga, men egen närhet till järnväg kändes angelägen för att förbättra avsättningsmöjligheterna för produkter från skogs- och jordbruk.
I Nättraby, utanför Karlskrona, ägde godsägare Axel Lindvall en ångbåtslinje mellan Nättrabyhamn och Karlskrona och för att få ökade gods- och persontransporter på båtlinjen hade han grundat ett järnvägsbolag som byggde linjen Nättraby-Alnaryd som var klar 1897. Järnvägen hade endast 60 cm spårvidd och rälsen var egentligen avsedd för sockerbetstransporter på betfält i Frankrike. Denna linje förlängdes 1905 upp till Eringsboda och därmed fanns järnväg nästan upp till Älmebodas sockengräns.
När så Lindvall ville ytterliga sträcka ut sin linje in i Älmeboda var det inte svårt att intressera såväl socknen som enskilda personer att teckna aktier i det särskild bolaget Eringsboda-Elmeboda och den nya 18 km långa sträckan blev klar 1910. Hela linjen var därmed 49 km. På sträckan inom Älmeboda fanns tre stationer, Yxnanäs, Rävemåla (se bild) och Elmeboda, samhällen som alla kom att starkt expandera under den första tiden av järnvägsepoken. Se också tidtabell från 1927.
Frans Johnsson i Toramåla blev aktieägare
Järnvägsepoken för Älmeboda skulle emellertid ganska snart gå mot sitt slut. Bilismens tog alltmer över transporterna och den udda spårvidden omöjliggjorde ju all samtrafik med landets övriga järnvägar och detta ledde till att trafiken på linjen inom Älmeboda socken avvecklades helt 1939. Sträckan Berg-Nättraby behölls för grustransporter fram till 1946.
Det är ganska säkert att Älmebodaborna var både glada och stolta över sin järnväg. Och att man egentligen såg med jämnmod att den ibland fick mindre smickrande tillmälen som "Krösnabanan" eller "Nättraby-Arma-Eländiga Järnväg".
En gammal god:
I kupén sitter en ensam resande. Plötsligt stannar tåget mitt ute på linjen. Den resande hör röster och oväsen framme vid loket. Efter en stund går det framåt igen och när konduktören kommer frågar passageraren varför tåget stannade. "Det var en ko på spåret men vi fick iväg den". När tåget ångat iväg en stund är det stopp igen och ljuden från loket hörs. Det bär emellertid iväg igen även denna gång. Konduktören kommer genom vagnen och passageraren frågar, nu lite spydigt: "Var det en ny ko som ni stannade för nyss?"
Konduktören: " Nä de va samme ko".
En dåtida visa skildrar en äventyrlig tågresa med många hinder och missöden. Slutversen lyder:
....
En lycka i olyckan var det till slut
att vi mötte en gubbe som hade en stut
Så spände vi stuten för tåget och satte oss opp
och sen bar det av så att jädrar min kropp
till Nättraby kom vi båd´ redit och bra
fyra timmar för tidigt för snälltåg det var.
Källa: Birger Johansson, Älmebodaboken 1979
Banvallen har idag vid Munkamåla
blivit en bra skogsbilväg.
Gränsstenen som Lindvall lät resa
vid gränsen Småland/Blekinge.
Älmebodas stationshus idag.
Endast rester av perrongen skymtar i förgrunden.