En upprorsman dömd till döden 1635

Efter gudstjänstens slut i Älmebodas kyrka den 7 augusti 1635 kungjordes att om fyra dagar, den 11 augusti, skulle hållas laga ting i Ryd. Det skulle då rannsakas om hemmanens mantal och därmed om skatterna. Den på kyrkbacken församlade menigheten fruktade att de nu skulle drabbas av nya och höjda skatter och uttryckte sitt missnöje. Länsmannen Karl Jonsson från Torlandsmåla blev så upphetsad att han kom att fälla några mindre välbetänkta ord:

"Om de komma och rannsaka, så gören I som de gjorde i Västergötland: skären öron och näsor av dem, slån huvudet sönder och jager dem för tusende knävlar! Jag vill svara dem."

Till saken hör nu att Karl hade en personlig ovän, Per Nilsson, Skiringe-Pellen kallad, och han for sedan till tinget och klagade att Karl yttrat de spotska orden. Följden blev att Karl fängslades och fördes till Jönköping för att stå till svars inför Göta Hovrätt. Men även Skiringe-Pellen fängslades och åtalades för skumma gärningar och lögnaktigt tal hos överheten. Hovrättens dom blev dödsstraff för dem båda, men domsluten sändes till Stockholm för att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Skiringe-Pellen benådades och domen ändrades så att han "skall slås i järn och vid Jönköping uti ett helt år, om dagen drivas i arbete men om natten väl förvaras i häffte, och givas honom till spis därmed han kan livet uppehålla".

Länsmannen blev inte benådad, men "för hans höge ålder och långlige tjänst täckes Hennes Kongl. M:t straffet med honom lindra, att han skall mista huvudet och sedan bliva begraven". Lindringen bestod i att han slapp "stegel och hjul".

Källa: P.G. Vejde, Älmebodaboken 1950

Till överst på sidan

Skiringe-Pellens död 1638

Lördagen den 29 december 1638 hittades Per Nilsson, Skiringe-Pellen kallad, död vid vägen mellan Germundemåla och Krämmemåla. Han hade på morgonen lämnat gården i Germundemåla och en stund senare blivit funnen av Nils Bill och Carl Larsson när de båda var på väg hem till Gammalsmåla. I förstone berättade de inte om sin upptäckt för någon. På söndagen dagen efter hade de varit i kyrkan och på hemvägen haft följe med Nils Åkesson på väg till Trällebo och av honom fick de då höra att det ryktades att Skiringe-Pellen var funnen död. Men ingen visste berätta vem som upptäckt dödsfallet eller vem som satt igång ryktet. De gick då alla tre till den nyblivna änkan i Trällebo och berättade för henne om en karl som låg död vid Krämmemålavägen och hon följde dem tillbaka dit och kunde bekräfta att det var hennes man.

I socknen kom snart att hummas och ryktas om dödsfallet. Man kunde ana en blodshämd från den släkt som Nils Bill tillhörde eftersom han var gift med en systerdotter till länsmannen Karl Jonsson i Torlandsmåla. Och länsmannen hade ett par år tidigare dömts till döden för upproriskt tal efter att ha blivit angiven av Skiringe-Pellen.

Sommaren året därpå drog änkan och hennes fader dödsfallet inför Konga härads ting och anklagade de som hon misstänkte kunde ha förövat brottet. Inför rätten kallades därför Nils Bill och Carl Larsson som vid förhör erkännde att de på lördagsmorgonen funnit liket, men då trott att han legat och sovit på marken. Uppenbarligen hade de inte någon känsla för att hjälpa honom som kunde varit sjuk. Fast mer hade Skiringe-Pellen troligen varit berusad. Han hade under fredagen varit bjuden på öldrickning i både Skräddaremåla och i Germundemåla där han sedan övernattat.

Till tinget instämdes alla som synat liket för att bli hörda om deras utlåtande. De var släktingar och vänner till den döde och vittnade att mannen inte dött på den platsen han blev funnen, utan mördad i gården (oklart vilken) och sedan buren till platsen. Liket hade inte några tecken till yttre våld, endast några blå strimmor på halsen, vilket ansågs vara "dödens macht och werk". Länsman Karl syster Anna anklagades för att ha betalt någon för att röja Skiringe-Pellen ur vägen, men hon friades. Likaledes friades länsmannens son Mattis. Och rätten fällde slutligen domen att Skiringe-Pellen skulle "af hastig sot och bråd dödh omkommen wara, och icke af menniskors handawärk". Domen skulle stå fast "om Gudh denne saken annorledes icke täckes uppenbara".

Källa: A. Neander, Älmebodaboken 1952

Till överst på sidan

Tvist om "prostetunnor" 1741

I början av 1700-talet var det så bestämt att häradsprosten som hade uppsyn över alla församlingarna inom ett härad skulle årligen ha särskild ersättning med en tunna säd från varje gård. Vid vintertinget 1741 hade Konga Härads häradsprost Lannerus i Nöbbele instämt gårdsfolket i Bänkeboda för att de inte hade levererat sina två tunnor säd för åren 1739 och 1740.

Men tunnorna hade Bänkeboborna, av misstag kan man förmoda, lämnat till sin egen prost Odelin i Älmeboda. Denne tycker man borde då lämnat tillbaka de tunnor som han oriktigt fått, men så gjorde han inte och vid tinget ådömdes bönderna att betala häradsprosten för två tunnor säd (plus 1 daler 8 öre Silvermynt för omkostnader), men gav dem frihet att söka ersättningen från prosten Odelin.

Byborna vände sig då till Odelin som emellertid i stället för att lämna tillbaka tunnorna hjälpte dem att författa ett brev till landshövdingen vari de beklagade sig över den behandling, rent av överfall, som länsmannen utövat mot dem vid indrivningen i Bänkeboda. Brevet hade sådana hätska formuleringar att Odelin och bönderna inför tinget 1743 fick svara för sig, tydligen dock inte med annan påföljd än att Odelin fick göra avbön för den vanvördiga skrivelsen. Om Odelin sedan lämnade tillbaka de omtvistade tunnorna är oklart.

Källa: Karl Olin, Älmebodaboken 1971

Till överst på sidan

Tandvärk trollas bort i Kuppramåla (1715)

1713 hade tydligen kyrkoherden Magnus Megalinus på något sätt erfarit rykten om att tandvärk kunde botas med magiskt bröd hemma hos hans komminister Pehr Stolpe som bodde i Kuppramåla på bostället där. För att stävja sådant tilltag behövde han bevis och därför hade han bett änkan Beatha Rosendahl att gå till komministerbostället och be om tandvärksbot och sedan ta med av brödet till prästgården. Samma uppdrag att skaffa fram av det magiska brödet fick även pigan Kirstin i Kuramåla.

Vid novembertinget 1715 stod således komministern i Älmeboda Per Stolpe instämd att svara för förment signeri och tandvärks botande medelst bröd som hade inskrift på svenska och latin. Anmälan var gjord av änkan Beatha Rosendahl. Vid rättegången tillstår Stolpe att hans hustru Margareta Anandra givit Beata brödstycken med texten "Du oro blif i Ro" samt latinsk text som var svårtydd men troligen var "den Helige Trefaldighetens Nampn". Bröden hade hans hustru fått för 8 år sedan av bonden Måns Lindormsson. Denne som också varit gymnasist i Växjö var nu död.

Måns Lindormssons systerson vittnade att han i sin barndom fått bröd med skrivtecken av sin morbror för att fördriva tandvärk. Flera andra personer vittnar att Måns var skriv- och läskunnig och att de hört rykten att han kunde bota tandvärk. Rätten finner inte belägg för att Pehr Stolpe har befattat sig med de omtalade brödstyckena fastmer är det hans hustru som av "enfaldighet och oförstånd" tagit emot bröden av Måns Lindormsson och sedan utdelat till skilda personer. Men hustrun, Madam Anandra, är varken instämd eller tillstädes och därför uppskjutes rättegången till nästa ting.

Vid påföljande ting, vintertinget 1716, hörs nu Pehr Stolpes hustru Anandra. Hon erkänner att hon fått bröden av Måns Lindormsson och att hon av oförstånd och enfaldighet delat ut därav för att bota tandvärk. Men aldrig har hon vågat berätta något härom för sin make. Pehr Stolpe och hans hustru får mycket gott lovord av såväl nämnden som som av den vid tinget närvarande allmogen. Kyrkoherde Megalinus gör stor sak av att bröden han tog emot var mjuka, han ville väl därmed göra troligt att de var nybakade. Men ingen av de båda kvinnorna som hämtat bröden åt honom säger sig minnas om de var mjuka eller hårda. (Kan det måhända vara så att de minns mycket väl att de var hårda, men inte ansåg sig kunna säga emot sin kyrkoherde?) Dessutom noterades särskilt i protokollet att det var allmänt kännt att "emellan H:r Kyrkoherden Megalinus och H:r Stolpe, Gud tröste, varit och är en stor ovänskap och afund". Eftersom denna gång Megalinus inte var personligen närvarande beslöt rätten att uppskjuta målet till nästa ting och då även personligen kalla de båda vittnena Beata Rosendahl och Kirstin i Kuramåla.

Vid sommartinget 1716 medger Madam Anandra åter sitt oförstånd men anser att hennes förseelse är lindrig eftersom hon inte skadat någon utan i stället velat lindra och hjälpa. Pehr Stolpe ställer sin kyrkoherde i ofördelaktig dager genom att berätta hur han, Megalinus, vägrat Kirstin i Kuramåla vigsel med sin fästman eftersom de var så klena i kristendomskunskap. Men strax efter det att hon lämnat av det magiska brödet till Megalinus lystes för dem tre gånger och därpå följde vigseln.

När så nu rättegången avslutades blev Pehr Stolpe helt frikänd. Hans hustru Madam Anandra fick böta 10 Riksdaler Silvermynt.

Källa: Karl Olin, Älmebodaboken 1968

Till överst på sidan

En ödesdiger vargjakt 1727

Den 22 maj 1727 hade kyrkoherden Laurentius Rimmius i Älmeboda i sällskap med Måns Staffansson från Fagrasjö ridit till Stenkilsmåla på eftermiddagen och gett den sjuka och sängliggande änkan Kirstin Håkansdotter nattvarden. Eftersom trakten ofta härjats av vargar hade Rimmius tagit med sig bössan och på hemvägen i solnedgången hade de båda tyckt sig skymta en varg i en grandunge. Och sittande på hästen sköt Rimmius ett skott mot vargen, men strax som de red fram till det förmenta bytet upptäckte de att de skjutit på en vallgosse, 13-årige Isak Nilsson från Stenkilsmåla. Och skottet hade träffat så olyckligt med ett hagel i gossens bröst han genast förblödde och avled

Vid den följande rättegången blev den tragiska händelsen av alla vittnen beskriven som skedd av våda och Rimmius får "ett mycket vackert lovord och beröm för dess härliga gåvor, sedlighet och vänliga omgingo med alla sina åhörare". Gossens föräldrar avböjer en gåva på 20 daler smt från Rimmius. Tingsrätten dömer honom att böta 20 marker (= 5 daler), men Göta hovrätt i Jönköpinhg skärper straffet till 50 daler och "stånda en söndag kyrkoplikt, skriftas och avlösas".

Källa: Karl Olin, Älmebodaboken 1977

Till överst på sidan

Rövaren Göte

Det var på kvällen den 26 oktober 1846 som en rövartrio trängde in på gården hemma hos kyrkvärden Gustav Svensson i Rävemåla ropandes "Nu är döden kommen!". De var beväpnade med yxor och slog kyrkvärden blodig och sanslös. Även drängen slogs medvetslös men en soldat Bly som var tillstädes lyckades gömma sig i en säng medan ena pigan kröp under den. Kyrkvärdsmoran med den andra pigan tvingades låsa upp kamrar och skåp. Rövarna kom att tillskansa sig ganska mycket pengar, 130 riksdaler i silver och därtill 600 riksdaler i sedlar.

Vid de föjande eftersökningarna blev starkt misstänkt drängen Johan Blomst från Binnareboda som tillsammans med tio andra personer av hans släktingar och vänner blev åtalade för att ha varit mer eller mindre medverkande vid rånöverfallet. Detta sällskapet var säkerligen ökänt men det skulle visa sig att endast en av dem, pigan Johanna Ström, medverkat i Rävemåla.

Det visade sig istället att överfallet förövats av några medlemmar i en stor liga som opererat främst i Blekinge. Under hösten 1846 hade den inte mindre än fjorton inbrott och överfall i sitt brottsregister. Ligan, som leddes av Paul Fredriksson Göthe, bedömdes ha en ganska löslig organisation och även om den omfattade ett femtiotal personer alla medräknade, så utfördes brotten av små grupper med 3 - 5 deltagare.

Slutligen stod 34 personer åtalade för ett stort antal rån, inklusive det i Rävemåla, och i maj 1848 föll dom vid tingsrätten i Ingelstad. Domen underställdes Hovrätten i Jönköping som sedan översände domen till "Konungen i hans Råd" för slutligt avgörande. Domen blev: 11 män och tre kvinnor dömdes till halshuggning, 9 personer dömdes till böter och kort fängelsestraff, och 14 personer frikändes helt.

Samtliga dödsdömda utom Göthe fick sina straff omvandlade till fängelsestraff. Göthes dödsdom verkställdes den 10 april 1850 på avrättningsplatsen i Ingelstad. Han blev den siste som avrättades här.

Från ett samtida reportage:

"Delinkventen syntes resignerad samt väl beredd, och sedan hans ögon blivit förbundna, tackade han den honom åtföljande fängelsedirektören för bevisad mildhet och människokärlek under hans fångenskap, lade sig själv ned och erbjöd sitt huvud åt det dödande hugget. Märkvärdigt är, att ännu tillåta personer att framrusa till liket med slevar upphämta av den rinnande bloden, vilken, intagen, efter deras tanke, skulle bota epileptiska personer."

Källa: Alvar Neander, Älmebodaboken 1968

Till överst på sidan

Korta notiser

Trolldomsmål 1638
Botil var en kvinna från Trällebo som 1638 av domkapitlet dömdes att besöka alla kyrkorna i häradet och vid varje kyrka stå i vapenhuset och hålla ris i handen. Från varje ställe skulle hon sedan ha med sig ett brev från kyrkoherden, brev som hon sedan skulle visa upp för häradsprosten. Och därefter undergå skrift.
Vad hade denna kvinna gjort för att så straffas. Jo, hon hade med trolldom försökt bota sin dotter som hastigt insjuknat och "gastkramats". Modern hade då tillkallat en annan kvinna, Märit Knutsdotter, och sedan utfört sina trolldomsriter. Hon hade i stugan tagit in halm som hon lagt korsvis i alla fyra hörnen. Använt svavel och vitlök och en klädesduk som legat på lik. Och nyttjat ett gastakläde, dvs en duk som användes i kyrkan på juldagsmorgonen för att torka bort mull, som blivit kvar efter döingarnas julotta tidigare på natten. Märits roll i sammanhanget är oklar, hon blev helt frikänd.

Källa: Domkapitlets "Bötesboken", Älmebodaboken 1952

Tvist om Moses tavlor
I september månad 1731 hade ett arbetslag varit ute på broning (vägunderhåll) på Sandsjövägen och på hemvägen stannade man till "uti ett litet hus" i Holmahult där man rastade och förtärde för 2 styver brännvin. Carl Nilsson från Grönadal, Håkan Håkansson och Håkans måg Anders Persson i Kållebo kom under rasten i dispyt om hur många Moses stentavlor var. Carl ansåg att de var fyra medan Håkan och Anders hävdade att de var två. När de så lämnade huset fortsatte trätan ute på gården och det blev ett tumultartat slagsmål mellan dem och därvid kom på ömse sidor yxorna till användning. Det hela slutade så olyckligt att Carl dog. Under avslutningen av slagsmålet hade Carl dock suttit upp på sin häst och sedan fallit av. Efter en omfattande rättegång blev domen att Anders "skall böta halv mansbot femtio dal:r silvermynt samt stå en söndag på pliktepallen, skriftas och avlöses". Den milda domen motiveras med att Anders och Carl aldrig tidigare varit ovänner, att det var Carl som först överföll, och att skadan var sådan att han bör ha dött av fallet från hästen. Anders fick också vitsord om att han alltid fört ett stilla, nyktert och sedligt leverne. Carl däremot hade varit soldat och levat oroligt och trätsamt. Dessutom hade Carls änka tillgivit och förlåtit Anders för hans brott.

Källa: Karl Olin, Älmebodaboken 1981

Siden och sammet 1733
Under 1700-talet utfärdades en mängd överflödsförordningar bl a mot lyx i klädesdräkten. Här ett par domar från 1733 som belyser detta:

· Hustrun Ingrid Håkansdotter fick plikta för att ha burit en sammetsborda. Hälften av böterna skulle tillfall socknens fattiga.

· Hustrun Kirstin Månsdotter i Kavsjömåla hade tilltalats av länsmannen för att burit ett silkeskläde, men hon friades efter att ha betygat att hon inte burit det själv utan haft det om ett barn som hon burit till dop. Och för detta fanns inget förbud.

Källa: Stina Jeppsson: Älmebodaboken 1983

Om äktenskapshinder 1735
Nils Iller var soldat på torpet Illareboda och där hade han tagit till sig änkan Britta Persdotter och hennes dotter. För att leva tillsammans utan att vara gifta blev de instämda till tinget 1735. Här tillstå de "att de vilja äkta varandra samt att de haft köttslig beblandelse". Länsmannen visar intyg från prosten Rimmius att Nils inte har uppvisat attest (flyttningsintyg, "prästbetyg") på var han kommer ifrån och att han inte heller kan läsa. Nils lovar att skaffa fram attesten och dessutom att han skall lära sig läsa. Intill dess skall han inte bo på torpet utan uppehålla sig på roten, annars pliktar han 40 marker. Man får förmoda att han klarade sina löften och åligganden för i maj efterföljande år vigdes Nils och Britta.

Källa: Stina Jeppsson, Älmebodaboken 1985

Till överst på sidan

Om kyrkans straffpåföljder
I några av de rättsfall som här beskrivits har domen innehållet straff med uttryck som kyrkoplikt, skriftas och avlösas. Kyrkoplikt var straff som utdömdes av den världsliga domstolen enligt kyrkolagen från 1686. Att dömas till att "stånda kyrkoplikt" eller "stånda pliktpall" innebar att stå längst ner i kyrkan under gudstjänsten och efter det att prästen kungjort från predikstolen offentligt bekänna sin skuld (uppenbar skrift) och sedan ta emot "avlösning" dvs förlåtelse. Termen "skrifta" avser denna bekännelse. Att dömas till "kyrkstock" innebar att sitta utanför kyrkan med benen låsta i en stock med urtag för benen och bli beskådad av allt kyrkfolket både när de gick in i kyrkan och när de gick ut. Alla dessa kyrkans straff avskaffades 1855.

Till överst på sidan