Mina bin

Försommaren 1996 skaffade jag mina första bin, det var två kupor (trågkupor med norska ramar) med gula italienare. Jag skaffade då också den nödvändigaste utrustningen, bl a en begagnad handvevad slunga. Jag fick god hjälp och anvisningar av några medlemmar i Anderstorps biodlarförening och till hösten kunde min fru och jag skörda vår första honung.
Tyvärr blev skörden ganska liten eftersom den sommaren blev känd för ”cementhonung”, hård sockrig honung som inte gick att få ut ur kakorna. Orsaken var den rikliga mängden sekret från granbarrlusen som bina drog hem.

Andra sommaren -97 gav riklig skörd med god, slät och fin honung. Dessvärre blev det ena samhället svagt och till slut på eftersommaren blev deras kupa rövad av den starka grannkupan. Men deras honung blev ju ändå omhändertagen.

Och sommaren -98 dog även det andra samhället ut, kanske på grund av svält i den kalla och regniga sommaren. Men jag fick då tillfälle att snickra nya ytterkupor, de som jag köpt visade sig ganska murkna och behövde förnyas. Och en vänlig granne skaffade åt mej två nysvärmade samhällen. Lite mer svartmuskiga av traktens blandning. Så nu i september har jag invintrat två samhällen i nya kupor.

När våren -99 kom visade det sig att det ena samhället hade dött ut. Kupan var tom, inte särskilt många döda bin fanns, och det verkade som att allt vinterfodret fanns kvar i ramarna. Det andra samhället hade klarat vintern men syntes ganska klent under den regnrika försommaren. Vi fick emellertid en varm och solig julimånad och samhället växte till sig bra (utan att svärma) och jag satte in tre skattlådor. I mitten av september blev det dags att skatta och efter slungningen och ett par veckors omrörning kanderade honungen. Det blev 52 burkar, dvs ca 35 kg. Honungen var ganska blek i färgen men smaken utsökt fin.

Invintringen under hösten gick bra, bina drog in ca 15 kg socker. Allt såg normalt ut långt in på vårvintern 2000 då de första bina visade sig vid flusteröppningen. Men när värmen kom visade sig inga bin längre, och när jag så öppnade kupan var den tom på levande bin och det var en sorglig syn att se alla döda bin på kupans botten. Förmodligen hade samhället börjat dö ut ganska tidigt för det fanns åtskilliga ramar med vinterfodret orört. Bland de döda bina syntes varroa-kvalster, men inte så rikligt att det kunde förklara hur de dött ut. När jag skriver detta i början av juli har jag inte ännu fått tag i något nytt samhälle.

Ja, sommaren gick och hösten kom utan att jag fått tag på ett nytt samhälle. Vintern kom och kuporna stod tomma. Men på försommaren 2001 fick jag hjälp av Valle Malm i Gislaveds Biodlarförening som tog hem ett samhälle uppifrån Skövde. Det var ett starkt samhälle buckfastbin, fromma och fridsamma i motsats till de ilskna bina jag senast hade. Samhället växte i styrka och snart hade jag satt in tre skattlådor. Min bevakning av tillväxten var inte den bästa och en vacker förmiddag fick jag se hur en svärm seglade upp ovanför kupan. Den försvann bort över den täta granskogen och var omöjlig att följa, den var förlorad. En "bigranne", Emil Karlsson i Smålandsstenar kom nu till min hjälp och flyttade över till en tom kupa en ram med viseceller tillsammans med några andra ramar. Nu hade jag bin i båda mina kupor.

Hösten blev varm och bina samlade flitigt nektar och pollen. Den 10 september var det dags att skatta. Den slungade honungen kanderade efter några veckor med daglig omrörning och nu är den upptappad på burkar. Det blev 63 burkar (44 kg).

När jag skriver detta är det nu den 16 oktober 2001. Det starka samhället har fått 18 kg socker till vinterfoder. Det svaga samhället (avläggaren) har förblivit svagt och har ännu inte dragit in mer än knappt 6 kg socker. Oktober månad har varit varm och jag har sett att ännu in på de senaste dagarna har bina dragit in pollen. Var de nu har kunnat hitta det?

Inför vintern återstår nu endast att behandla mot varroa, och det kommer jag att göra med oxalsyrametoden.

Det har nu blivit mitten av november 2002. Det svaga samhället som invintrade på hösten 2001 klarade inte vintern utan dog ut, kanske var de för få för att klara att hålla värmen. Det starkare samhället hade klarat vintern och den varma våren och försommaren gjorde att samhället växte till och blev allt starkare med enormt mycket bin i kupan. Detta medförde att vid midsommar lämnade en svärm kupan och slog sig ner på undersidan av vår hängmatta. Jag lyckades få ner den i en spann och kunde sedan föra över den till den kupan som blev tom i vintras. Hösten kom och 10 september 2002 var det dags för skattning. Det svaga samhället hade aldrig fått någon skattlåda och jag lät den lilla mängden honung som fanns i kupan vara kvar till deras vinterföråd. Efter slungningen och daglig omrörining kanderade honungen ganska snabbt. Mängden blev betydligt mindre än i fjol, det blev ca 20 kg.

Jag hade nu två samhällen men båda var ganska klena, det ena samhället tog in 12 kg socker och det andra endast 9 kg (men dom hade ju kvar en del honung). I mitten av november behandlade jag mot varroa med oxalsyralösning. Nu när jag skriver detta (1:e december 2002) är det bara någon plusgrad och till synes lungt och stilla i kuporna. Men antalet bin är oroväckande lågt. Kan dom klara vintern?

Jo, när våren 2003 kom hade båda samhällena klarat vintern och den varma försommaren gjorde att de snabbt växte till i styrka. Särskilt det ena samhället kom att bli mycket stort, så pass att en vacker dag lämnade en stor svärm kupan och satte sig högt upp i en björk, säkert femton meter upp och helt omöjlig att kunna ta ner. Uppe i björken satt de tre dagar men på fjärde dags morgon var de borta, okänt vart. Det lite svagare samhället syntes bli allt svagare och och till den kupan satte jag inte ens någon skattlåda. I mitten av september skattade jag kupan med det starka samhället. Slungningen gav sedan omkring 30 kg honung. Så invintrade jag bina och slutligen fick de behandling mot varroa med oxalsyrelösning.

En solig dag (ca 10 grader) i mitten av mars 2004 var bina ute på sin första rensningsflygning. Det framgick bl.a. av den mängd små gula fläckar som visade sig på snön som fortfarande låg kvar. Vid den starka kupan var det livligt och trängsel vid flustret medan vid den andra var det bara enstaka bin som var ute.

Med hänsyn till sviktande hälsa bestämde jag mej för att avveckla bina. På kvällen den 8 maj då alla bina flugit hem gick jag ner till kuporna, sade farväl till mina vänner och sköt till luckorna framför flusteröppningen. Tidigt på nästa dags morgon kom en god vän med släpkärra och hämtade de två kuporna tillsammans med skattlådor och tillbehör. Platsen där kuporna stått är nu tom, jag vet att jag kommer att sakna mina bin. De bor nu inte så långt härifrån, men det är tillräckligt långt borta för att de aldrig mer kommer att surra i vårt blommande körsbärsträd. Men vi har haft glädjen att under åtta år ha fått en inblick i bisamhällets sällsamma värld.

Det bisamhället som jag skaffade sommaren 2001 kostade 1000 kronor.
Hur mycket kan ett samhälle ha kostat i mitten av 1600-talet?
Läs här.